Vårspurten

Nu är den här. Den där tiden, som förgör oss - "helvetesveckorna" så som en före detta Berghs-elev skaldade för ett par år sen.

Sedan jag igår morse förkunnade högt i ateljén det som jag skrev här på bloggen, att det är sex veckor kvar, har klockan börjat klämta för ångest, vemod och StReSs.

En stämning som legat och pyrt i några veckor har fått mig att vilja fly skolan. Idag var Jay förbi och till och med han sa att han kände av den, alla är stressade, nervösa, irriterade, oroliga och bär på en sinande självkänsla.

Fast jag känner att jag har koll på alla mina projekt känner jag det oförklarligt som om jag äts upp inifrån efter en dag på skolan och klasskamraterna ser allt mer utmattade ut tycker jag, även muntergökarna. Diskussionerna handlar om vad vi kommer att hinna, vad vi inte kommer att hinna, hur mycket sömn vi får nuförtiden och hur mycket sömn vi inte får, om vilka jobb vi vill ha och om vilka jobb vi kanske inte kommer att få.

Nu gäller det att hålla ut ända in på upploppet! För sen är det ju bara att snöra på sig skorna igen, då börjar uppvärmningen inför arbetslivet. Då kommer man få kuta...