Dröm, dröm, dröm

Jag och SusieQ hade en intressant diskussion igår, angående jobb och passion. Hur mycket får man egentligen vilja ha ut av sitt arbetsliv? Är det förbjudet att vilja njuta så pass mycket av det så som vi var överens om att vi hoppas göra? Och hur mycket är mycket nog?

För varje nytt jobb jag skaffat har jag tänkt - åh, vilken skön omväxling och så mycket högre stimulans än förut. Och skon har passat mig allt bättre men inte bra nog ännu! Dagarna på Berghs är fyllda med lycka. Visst - det är tufft, tröttsamt och utmanande - men proportionerna är högst ojämna. Kommer jag ha lika kul då jag går ut?

Alla vill ha roligt på jobbet. Men vad det är och när man nöjer sig, är högst subjektivt, man kan hitta glädje i småsaker. Att arbete ska vara något självuppfyllande och inte endast ett nödvändigt ont är ett 1900-talspåfund. Men vi människor jobbar ju så mycket! Så stor del av livet, en tredjedel av dygnet minst, jag kan bara inte tänka mig att fylla de timmarna med grått, grått, grått.

Jag har bestämt mig, jag vet vad jag vill och vad jag förtjänar. Kvar finns bara det faktum att mitt yrkesval, eller snarare vägen dit, inte endast belastar mig. Och det är upp till mig att kompensera.