Vårskriket

Jag tycker om min klass. Och jag tycker inte om den. Jag tror aldrig jag varit del av en grupp som bestått av en sådan total blandning av olika personligheter, bakgrunder, attityder och erfarenheter. Fördelen med detta är att klassredovisningarna närmast exploderar i en fantastisk artrikedom, nackdelen är förstås att det ibland inte är så lätt att vara olika.

Eller, alla är förstås inte det. Vissa personer i klassen är väldigt lika, nästan så pass att omvärlden har svårt att greppa hur bekantskapen bara haft 1,5 termin på sig att spira. Men dessa små grupper har faktiskt bara haft en höst på sig att gro, trots detta har så starka enheter uppstått att det däremellan bildas milsdjupa, rasande avgrunder. Avgrunder som märks på så väl besvikna suckar över ”fel” medlemmar i ett grupparbete, underförstådd men supertydlig bordsplacering på kafferasterna och pinsam dödstystnad då en konversation måste föras mellan Mattisborgen och Borkarövarna. Det är då man tänker vänta nu, det här känns bekant - har jag inte gått i den här skolan förut? För typ… 15 år sedan?